Nathalie Gustafsson

Klockan är snart ett på natten och jag är halvtrött.
Som vanligt dårå. Give me a sleep pill...

Det är för mycket man tänker på innan man går och lägger sig
om man inte är trött. Och då hamnar man här istället och skriver av sig.
Hade nästan glömt bort att jag hade en blogg. Okej, det var en överdrift..
Men skriver ju aldrig här längre. Kanske beror på för att jag inte vet vad jag
ska skriva om. Egentligen bryr jag mig inte, fast ändå gör jag det.

Min hjärna tänker för mycket nu, så jag börjar bara skriva istället.

Jag har tänkt mycket på tiden. Tiden vi lever i. Tiden som sakta går förbi.
Tiden som rusar förbi. Tiden vi skrattade till. Tiden vi grät till.
Tiden vi är stolta över. Tiden vi är ledsna och upprörda över.
Tiden som vi ångrar och tiden som vi vill tillbaka till.

Ibland så tänker jag ofta på hur det skulle vara om jag kunde spola tillbaka tiden.
Om jag hade varit en bättre människa idag? Om jag hade varit på den platsen jag ville vara idag? Om jag hade varit med de människorna jag ville vara med idag?

Ibland tänker jag på tiden med någon speciell. Någon som har stått mig nära i hjärtat.
Kanske någon som fortfarande är. Jag brukar undra hur vi skulle ha det idag.
Skulle vi vara lyckliga? Skulle vi ha klarat oss? Skulle vi ha tröttnat på varandra?
Skulle vi ha älskat varandra mer än någon annan skulle förstått?
Jag kan ju förstås inte veta såklart, men jag har målat upp bilder hur det skulle vara.
Både optimistiskt och pessimistiskt.
För det finns alltid två olika bilder av hur det skulle kunnat ha blivit.
Kanske vi hade gått en bra väg, kanske vi hade valt en dålig väg?

Jag kan fantisera om att jag spolar tillbaka tiden, till just den rätta dagen.
Den dagen då jag springer fram till dig vid busshållsplatsen och lägger mina händer
runt ditt ansikte och säger endast de rätta orden till dig, tills de får en innebörd för dig. Tills du förstår att, det spelar ingen roll vad som har hänt, utan att jag står där och öppnar mig upp för dig, som ingen annan har gjort. 
Du släpper in mig långsamt, genom att titta mig rätt in i ögonen och tar in alla
ord som jag säger till dig. Att du är allt jag vill ha, att du är allt jag behöver
och att du är allt för mig, precis allt. Jag ser då att du förstår, men det är ingen av
oss som tar första steget. Vi möter varandra halvvägs, och som vi alltid har vetat,
så har våra läppar alltid varit menade att pusslas tillsammans.
För det är så det har känts, varenda gång.
Vid varenda kyss... 

Jo, jag har tänkt på den dagen. Jag har tänkt på den tiden.
Jag har bara inte skrivit om den förut.