" Vi träffades liksom på chans "
Jag vill skrika, ställa mig up ur sängen och kasta datan i golvet
eller i väggen. Känna något mer än smärta inuti, få ut någonting, istället för att hålla allt inne.
Önskar att du kunde se mig bryta ihop för dig, önskar att du bara kunde se just mig.
Så att jag kunde ge dig en reaktion, så att du kanske kunde reagera någon gång.
Men jag ligger kvar i sängen, skriver medans det gör ont i bröstet.
Min data ligger varmt över min mage samtidigt som jag håller allt inne.
För att ingen ska se, för att ingen ska höra.. Jag får ingen reaktion alls.
För du kommer aldrig att se - Du har blundat för mig hela vägen.
Kommentarer
Trackback
